Mera från minnesarkivet

Den gröna CX:en med sin läckande växellåda fick ju så småningom respass och något nytt skulle skaffas att köra över vintern åtminstone. Kompisen Hasses farsa skulle göra sig av med sin gamla padda, en DSpecial från sista året, 1975. Motorn var bytt till en lite större 2,1-liters från en DS21-69.


Rosten hade hunnit få fäste i balkar och dörrar men den gick riktigt bra mekaniskt och tog mig genom snöoväder och halka vintern ut, med rätt bra värme dessutom. En bil man kanske skulle ha behållit men då jag flyttade ihop med Sara fick jag för mig att paddor var ett avslutat kapitel för mig. Förutom den här bilen så gjorde jag mig av med min första padda samt flera kubik med delar såsom skärmar, huvar och bakluckor som jag hunnit samla på mig från de lokala skrotarna och ifrån ledsna reservdelsbilar som jag och kompisen Peter hittade på bakgårdar och liknande runt om i distriktet. Om man hade vetat vad man vet idag så skulle man behållit grejorna...


I stället så köpte jag en mossgrön 142:a av en jobbarkompis, Janne. Ännu ett nödköp och ännu en bil som jag aldrig förevigade, bilden ovan är på en likadan. Det mest bestående minnet av den Volvon är att när man körde på grusväg fick man ducka bakom nackskyddet som förare, rätt vad det var så träffades man i nacken av små stenar som hittat in genom de stora rosthålen i bakre hjulhuset... Den rullade fram till sommaren -89 då jag stegade in på banken och bad om ett lån, nu skulle det handlas betydligt nyare vagn!