Nylackerade Heinklar

Idag blev det några timmar hos Bertil igen, han håller på att fixa det sista på sin CX Prestige. Bilen har ny lack och är i bra skick men behöver lite extra TLC(Tender, Love and Care) för att sätta pricken över i och då Bertil har fler projekt som ligger på ska han sälja denna. Hoppas att en äkta entusiast tar sig an denna unika bil!


Naturligtvis måste jag kika på progressen på Heinkel-objekten som jag skrev om i november förra året, se detta inlägg. Då garageporten rullade upp avslöjades två nylackerade karosser, den ena mer näpen än den andra! I mitt tycke passar de valda färgerna alldeles förträffligt på bilarna.


Den ljusgula är en Heinkel från -56 med 175 cc-motor. Motorn lär vara renoverad av tidigare ägare och Bertil planerar vara klar med denna innan sommaren. Nya däck med vita sidor samt nylackerade fälgar finns klara, framdörren med monterad ruta står hos glasmästaren och klädseltyget ligger och väntar hos tapetseraren. jag ser fram emot en provtur i juni!!!


Den ljusblå är en engelskbyggd Trojan från -62, den kanske också hinns med i år, i så fall framåt höstkanten. Jag återkommer med ännu en rapport längre fram!

Tillbaka till 1988 igen

Pärlan som jag skrev om i detta inlägg, skulle ju fixas till och lackas så det behövdes en annan bil för den dagliga transporten. Valet föll då på en Peugeot, en 505 GRD -80, min första dieselbil. Det är märkligt hur vissa bilar kan fastna i minnet. Många gånger är man bara glad att bli av med eländet men ibland så är förhållandet det omvända. Av någon anledning kommer det fortfarande, 23 år efteråt, en liten suck av saknad varje gång jag tänker på den bilen. De extremt sköna fåtöljerna, den sagolikt exakta växellådan, den stabila och bekväma gången på vägen, det sävliga dieseldunket, den låga förbrukningen: 0,67 landsväg och 0,75 blandat.


Ja, jag vet att det inte skulle vara mattsvart på bakstammen men klåfingrig som man var ville man ju försöka få gubbilen att verka liiite häftig...

Det var ju ingen riktig 22-åringsbil, men jag gillade den fantastiskt bra. Anledningen till att jag paniksålde den var att man skulle höja kilometerskatten och över en natt skulle dieslar bli iskalla på begmarknaden. Jag återsåg den faktiskt flera år senare, avställd och ledsen på en parkering i Lofsdalen... Jag har faktiskt inte haft någon fler 505:a sedan dess heller, undrar varför? Den sista "riktiga" peggan... Varje gång en sådan är på annons på Blocket stannar jag till så "det" finns fortfarande där i alla fall!!!


Mycket finesser, eltaklucka, elspeglar, elhissar etc var lyx 1980!

Peggan ersattes av min andra CX, efter den jag körde i diket med halvåret innan. Det blev en 2400 Pallas C-matic -80. C-matic var Citroëns variant på automatlåda, en trestegs momentomvandlare utan själva automatiken, man fick sitta och dra spaken mellan lägena själv. Detta gav att man oftast inte orkade skifta mellan stegen inne i stan utan man låg och slirade på tåvan hela tiden med astronomiska förbrukningssiffror som följd. Vill minnas att den som mest drog 1,8-1,9 liter/milen!!! Även på landsväg ville den gärna ha mellan 1,1-1,2 l/milen... Någon tidigare ägare hade inte varit så snäll med lådan så dels läckte den olja, en dyr specialolja från Total som hette Fluide T och dels saknades P-läget helt och hållet. Med mycket otillräcklig handbroms och dessutom Diravi-servostyrning på bilen som alltid gjorde att hjulen vreds till rakt fram när man släppte ratten kom en gatsten alltid att ligga på golvet i förarsätet. Skulle man parkera i lutning fick man först köra fram, öppna dörren, kasta ut stenen och sedan backa tillbaka och hoppas få framhjulet klossat emot! Mot slutet av året ville den ha närmare 1 liter "Fluide T" i veckan för att momentomvandlaren skulle funka, då gav jag upp...

Närmare -30 grader...

...kallt var det igår morse. Då startade inte Peugeot-bussen längre. Strömmen fanns, men det gick helt enkelt för tungt. Det var ett minutlångt nötande redan i början av veckan innan den gick igång när temperaturerna låg runt -25 men nu var det kört. Som av en händelse ringde då min mamma och meddelade att det fanns möjlighet att låna en lyft i en verkstad i Sundsvall idag. Min mamma? Ja, jag lovade redan i julas att byta stötdämparna bak på hennes Fiat Marea Weekend då hon fått anmärkning på besiktningen att de läckte.


Moderns sambo Lennart hade via jobbkontakter ordnat tillträde till lokalen och på ett par timmar var de nya gasstötdämparna monterade. Fiaten är en trevlig bil förresten, den har vid ett flertal tillfällen fått mina eventuella fördomar mot märket att komma på skam. Vore den lite rymligare skulle jag kunna tänkt mig en själv. Delad baklucka med "amerikansk" eller paddabreak-öppning där stötfångaren föjer med ner är en av finesserna. Trots tretton år och fjortontusen mil på nacken så har den ingen rost än heller, kanske för att den förra ägaren var en pensionerad italiensk herre som i princip bara sommarkörde bilen. Rätt kul att läsa hans noggrannna serviceanteckningar som följde med bilen där han noterat byte av "Olio" och annat på italienska!


När det mekjobbet var klart hann jag även med att montera motorvärmaren på 806:an till allas glädje. Grenuttag för kupévärmare får komma till sedan, huvudsaken är att motoroljan blir värmd så gårdagens elände inte upprepas. Olja? Ja, Defa hade ingen vattenvärmare till den här motorn men vad jag förstår så är det väl på sätt och vis bättre att värma oljan. Det ska bli väldigt spännande att starta i morgon bitti, sladden sitter i vägguttaget nu!

Vintersport?

Ikväll åkte jag och sonen in till SM-veckan i Sundsvall på Nordichallen och tittade på semifinal och final i X-Trial, dvs när man klättrar över betonghinder, kabeltrummor och brädstaplar med trialmotorcyklar, helst utan att sätta ner fötterna. Mer action än man kan tro och riktigt spännande att titta på! Finalen vanns av Eddie Karlsson, J EM-trea som numera kan titulera sig svensk mästare! Se sista stationen med klättring över plåtcontainers som jag hittade på YouTube!

Och nu godkänd!

In på nätet i morse och hittade en besiktningstid, iväg och få den nya styrleden kontrollerad och godkänd! Allt gick på tre röda och nu åker man godkänt hela året ut!


Man känner alltid en viss lättnad när besiktningsprotokollet ger beskedet "godkänd". Heja Silverpilen!

Men ikväll gick det bättre

Då jag kom hem ifrån veckans resejobb gick jag ut och lyfte huven på Silverpilen för att leta efter ett relä som, efter ett tips hittat på Citroënakuten, möjligen kunde vara bov i förra helgens startdrama. Det tog kanske en minut att hitta det, ta loss det, göra rent och sätta tillbaka. Därefter startförsök och -voila!- morgondagens logistikkarusell med dagis, skola och jobb kan kanske lösa sig!

Nedan en bild ifrån Majorna tagen igår kväll, likt vårblommor i dikeskanten tycks entusistbilarna så smått kika fram här och där, åtminstone i Göteborg... här hemma lär det dröja...