Det bidde en buss till frun igen till slut...

För dryga fem år sedan väntade vi tillökning i familjen och jag råkade ramla över en familjebuss, en Citroën Evasion 2,0 -96 som verkade bra. Med fyra personer i familjen behövde vi inte den extra stolsraden men med den utplockad blev det mycket gott utrymme för barnvagn och andra tillbehör. Dessutom var den väldigt lätt att sätta i barnen i med sina skjutdörrar på båda sidor och lite högre kupé. Bilen var intagen som flyttgods från Spanien av den dåvarande varuhuschefen för IKEA i Madrid och skötte sig utmärkt under ett par år.


121-hästarsmotorn fanns inte i svensksålda Evasioner, här gällde Turboversionen på 150 hk som var piggare men inte alls lika bensinsnål, den blå körde vi på 0,82 l/milen som lägst på långtur!

Med en del underhållsbehov på gång fick den blå -96an till sist respass och jag hittade en fin röd -02a, sista årsmodellen, i Stockholm som säkerligen funnits kvar som familjefraktare än om inte underkylt regn på E14 väster om Ånge ställt till det ett par dar före nyårsafton -07. En sladd följd av en retursladd skickade bilen mot diket sidledes och av kollisionen med plogkanten roterade bilen ett halvt varv i luften innan den landade på taket i diket, gled med bakänden före en bit och stannade några decimeter från en stor björk. Alla dörrar gick fortfarande att öppna och hela familjen klarade sig OK ur det hela med en natt på sjukhúset för observation som påföljd.


Skaderegleraren från försäkringsbolaget behövde inte ens kliva ur bilen på tjugofem meters håll för att ta beslutet att lösa in bilen...

I paniken att vara utan bil tog jag ett åtminstone såhär i efterhand dumt beslut och lånade till en nästan ny bil, en Citroën C5 1,6 HDi -06, bara ett och ett halvt år gammal tänkte man sig att det skulle vara många problemfria mil i den men tyvärr så var det ett riktigt måndagsexemplar som krånglade alldeles för mycket. Familjen hade dessutom blivit van med utrymmena i Evasionen och inte ens hög säkerhet med ESP och massor med airbags hjälpte, jag skulle kunna skriva flera sidor om eländet. För ett år sedan gav jag upp och sålde åbäket med grym förlust, jag räknade ut den totala milkostnaden inklusive värdeminskning till dryga 42 kr/milen!


Visst hade den sina fördelar också, men det kommer nog att dröja innan jag kör en ägandes C5 igen!

Det senaste året har då frugan kört omkring i Silverpilen, en XM -97 som startat varje dag och som fungerat i stort sett felfritt men hon har ändå suckat av saknad varje gång hon sett en Evasion. Kommentarer om dess fördelar har duggat tätt så till slut började jag spana efter en igen, man vill ju ha en glad och nöjd fru. För ett par veckor sedan passade vi på att provköra en likadan röd som den vi hade, en lågmilad -01a i Övik, men då tidigare ägare haft hundar och frugan är allergisk så blev det ett klart nej till den. Jakten gick vidare. Förra veckan hittade jag en Peugeot 806 2,0 aut -01 hos en bilnasare i Sala och en blixtvisit med provkörning gjordes. 806an är exakt samma bil som Evasionen sånär som på lite lyktor och emblem och det här exemplaret var en Stockholmsbil från början med bara två tidigare ägare, djurfria.


Man lovade serva och rekonditionera bilen innan hämtning vilket sker i slutet av nästa vecka! Med en bit över trettontusen mil på mätaren borde den kunna frakta familjen i några år i alla fall! Nackdelen är att nu kommer jag ha alldeles för många XM på gården...

Dörrhjälp

Pelle i Luleå håller på att renovera sin DS21 IE H Pallas -71 till ett ruskigt fint skick vilket syns på bilderna nedan som jag lånat av honom:





När de nylackerade karossdelarna skulle monteras gjorde Pelle en hemsk upptäckt; förardörren hade tappat formen vid rostlagning och gick inte att passa in överhuvudtaget! Elände! Efter ett litet rop på hjälp på Citroënakuten bestämde jag mig för att förse honom med en i princip rostfri dörr som jag sparat på garagevinden i många år till min egen bil. Min bil är dels inte i närheten av färdig ännu plus att originaldörrarna till den finns kvar och är reparabla.




Dörren togs med upp till Övik förra helgen och Pelles svärmor hämtade den där då hon var på besök på orten. Idag meddelade Pelle att dörren var framme och att den skulle få lite borstning och slipning innan den skickades till plåt- och lackverkstan. Hoppas få se bilen på vägarna nästa sommar!

Engelska sjukan

Den verkar sprida sig hos mig, nu har den slagit till igen! Hur så? Jo, för ett par år sedan hittade Bertil i Timrå en Rover, en 3500 V8 -69 som sovit en Törnrosasömn i ett garage i Sundsvallstrakten sedan tidigt åttiotal. Renoveringsobjektet hade stått undanställt med tanke på att fixas upp, nya skärmar och tröskelbaljor fanns till men strömfördelare samt tändningsnycklar saknades. Jag kikade på bilen när Bertil tagit hem den och kastade ur mig ett "Om du ska sälja får du höra av dig!" som man ju gjort mer än en gång när man sett något intressant men som aldrig sedan brukar hända i verkligheten. Nåväl, tidigare i somras hade Bertil bestämt sig, Rovern måste bort då han skaffat annat som behövde platsen, Heinkel Kabine var det visst. Efter lite dividerande kom vi fram till en bytesaffär då jag har paddadelar som han ville ha, då återstod förhandlingarna därhemma. Jag erbjöd köra bort tre andra bilar från tomten vilket gjorde det hela sanktionerat! I helgen var det så dags att hämta bilen:


Avtvättad 25 års garagedamm ser den rätt fräsch ut ändå! Det tog nästan halva söndagen att rubba upp lite lyster i originallacken.


Omisskännligt engelsk och ett lätt psykedeliskt S-märke som man skulle ge halva handen för att få tag på ett likadant efter framtida omlackering.


Svårt att åka tre bak, men separata säten är väldigt snyggt.


Sätena är så snygga att designern Ron Arad i början av åttiotalet skapade en modern klassiker med "The Rover Chair" utav lite rör och ett likadant framsäte som detta!


Ultratunn rattkringla, liggande hastighetsmätare och rund varvräknare! I handskfacket låg ett par flöten och lite blysänken, alltid redo för att meta lite!


Man gödslade rätt friskt med V8-märken på de första årsmodellerna, tankarna far osökt till de första Scania 140 som också hade V8-märken lite överallt!


Fyra extrahjul, fyra nya skärmar samt nya tröskelplåtar medföljde. Perfekt då dörrarna är nästan helt rostfria och huv samt baklucka är i aluminium!


Högoktanigt ska man tanka, Champion eller AC-stift ska man använda och sju olika oljebolags produkter rekommenderas från fabriken i Solihull.


British Racing Green tänker många så fort de ser en mörkgrön engelsk bil. Det är fel. Kärt barn har många namn och i Rovers fall kallar man just denna mörkgröna kulör för Arden Green. Det namnet i sin tur kommer ifrån den stora ekskogen som fanns i Warwickshire under medeltiden och som kallades Forest of Arden. Så den svenska översättningen borde bli Ekskogsgrön då...

Huruvida motorn går runt eller ej återstår att se, högsta proritet nu är att ta bort de tre bilarna jag lovat frugan!

Kul i Karlstad

I torsdags hände desto mer, först råkade jag och en av kollegorna i Karlstad, Janne, börja prata gamla bilar på förmiddagsfikat. Det visade sig att han har en Cortina GT från -68 därhemma som han pysslar om. Rätt ovanliga de där Cortina II, i Sverige i alla fall. Den hade stått undanställd i många år innan han tog tag i den, det var visst hans gamla pappa som kört med den som ny. Efter en del jobb var den nu i trafik och Janne funderade på att "hotta" till den lite mer.


Minilite-fälgar och extraljus stod på Jannes önskelista, precis som rallybilen ovan redan är utrustad med.

Sedan letade jag reda på en gammal klasskompis från grundskolan, Thomaz, som bor i Karlstad och har eget, Karlstads Däcktjänst. Efter den inledande förvåningen blev det snack om allt mellan himmel och jord en stund. Thomaz visade mig då sin fina Dodge Dart, en originalbil som han är tredje ägaren på. Den hade knappt rullat utanför Värmland i hela sitt liv den bilen!


En av få som klarat sig från att bli pilsnerbil!


Mycket välhållen invändigt, trepet med rattspak.

I fredags var det så hemfärd, kafferast togs i Borlänge hos Jorma på Citrofix, en av de där utrotningshotade, riktiga bilverstäderna som inte bara byter delar utan även reparerar! Jag passade på att ta ett par bilder:


Samlarhyllan i fikarummet, jag visste inte att Citroëns hydraulolja (LHM) funnits i SÅ många olika fabrikat och flaskor...


Renoveringsobjekt: en HY Currus, dvs en Citroën HY med kaross från firman Currus. Det togs in ett antal sådana bussar i Sverige, de fungerande som rullande bankkontor åt SE-banken(?) under några år på sextiotalet. Fina att göra husbuss av men tyvärr fasligt undermotoriserade för sin storlek.

Några mil norr om Filipstad mötte jag så en B11 i full karriär samt när resan började närma sig Bollnäs även flera MG, både MGB och Midget längs vägen!

På västfronten inte mycket nytt...

då veckan tillbringas i Värmland på jobb. En PV -57 i fint skick i Säffle, en rostig Taunus 12M i Kristinehamn och möte med en karavan Classic T-birds i Filipstad har varit ljusglimtarna hittills. Dessutom en mystisk grön kupémodell med fenor sedd på långt håll några mil norr om Gullspång, påminde om något italienskt kanske men avståndet var för långt så identifikation var omöjlig. Till helgen kan det däremot hända mer, följ bloggen!

Skrotbesök

Idag blev det en snabbtitt hos Sundsvalls bildemontering, kompisen Patrik i Stockholm skickade mig på uppdrag att spåra en tändmodul till hans Mercedes 560 SEL -89. Tyvärr var modulen såld men ett snabbsvep inne på skrotgården avslöjade ett par gamlingar som fastnade på bild:


En 12M! Eller Cardinal som projektet hette i USA innan det skeppades över till Europa. Likadan som min första bil, fast detta är en -65a. Utan bakruta men i övrigt komplett med hela bakljus och de speciella V4-navkapslarna!


En Rekord 1700 -62. Lätt raggarstukad men med navkapslar och snobbringar liggande i förarsätet. Även här hela lyktor runtom!


God Jul själva! Man undrar när personalen på Pajala värdshus var såhär muntra eller om ens värdshuset finns kvar?


Åh! Ett BP-märke. Numera inte det mest korrekta oljebolaget att gilla efter vad som hänt men snygga märken hade dem!

Småbilsfunderingar

Man kan tycka vad man vill om dagens bilar, jag kan själv ärligt medge att jag inte är fullt uppdaterad på dagens nyheter. Jag gör dock tappra försök att hänga med någotsånär genom att regelbundet läsa en av de tidningar som behandlar nya bilar och inte bara stoppa ner näsan i gammelbilstidningar. Då och då dyker det faktiskt upp nya bilar som får ögonbrynen att höjas på ett positivt sätt och då sätts en "tag" i hjärnan att en sådan kunde vara något för mig. En bil som i och för sig redan börjat bli gammal men som fortfarande får mig att haja till när jag ser en i trafiken är Audi A2, Audis försök att bygga en avancerad småbil med lite alternativt tänkande. Bl a så kunde ju inte motorhuven öppnas som på en konventionell bil, i stället kunde grillen fällas ner som en servicelucka så att oljor och andra vätskor kunde kontrolleras där. Aluminiumkaross och en burk punkaspray i stället för reservhjul var andra finesser. Den extremsnåla 3L-versionen med samma motor som VW Lupo hade t o m magnesiumfälgar och ratt i kompositmaterial! Jag hörde en gång en historia om att Audi själva hade sagt att A2 var deras tekniskt mest avancerade bil efter den stora A8, men att man inte kunde gå ut med det för att då skulle A3 och A4-ägare bli sura...


Compact driving tio år för tidigt - Audi fick lägga ner då den var för dyr och sålde för dåligt. Kanske en nylansering skulle funka nu?

Min mamma köpte en A2 när den var rätt ny, en silverfärgad med 1,4-liters bensinmotorn och körde den i några år utan större fel, fukt/imma i lyktinsatserna och en airbaglampa som vägrade slockna var väl de största problemen. Tyvärr fanns inte medel på kistbotten att köpa av henne den när hon skulle sälja och med barnvagnstransportbehov var det fel bil just då i alla fall. Annars hade jag gärna ställt undan en sådan i det där bilmuseet man skulle vilja ha men aldrig kommer att få, där skulle den få stå vid sidan av andra klassiska småbilar som t ex hundkojan och Citroën 2CV!

En Nolaskogsutflykt

stod på dagens planering. I morse kopplade jag en släpvagn efter bilen, toppade upp kaffetermosen, packade lite bullar samt tog med kompisen Bosse. Det var dags för sista resan till Lemesjö.

Det började redan för ett par år sedan då jag blev tipsad om en DS21IE Pallas -70 till salu i Trehörningsjötrakten, jag åkte och kikade på den och konstaterade att det var ett bra objekt men prismässigt betydligt utanför mina ramar. Jag kontaktade då Anders i Hudik som i flera år pratat om att han ville en fin DS Pallas och han slog till. Jag fick i uppdrag att hämta bilen, se över och besikta den.


Kaffestopp vid Dockstabaren på väg hem efter hämtningen.

Bilen hade sånär som motorhuven lackats om i originalkulör på åttiotalet, AC095 Gris Nacré, men saknade en del av Pallaslisterna. Skinninredningen var i ett väldigt fint skick. Lite mjukt i något domkraftsfäste men annars rostmässigt bra. Efter att ha fått nytt avgassystem, ett par nya däck och lite översyn med oljor och stift promenerade den igenom nålsögat med endast några bra att veta på protokollet.


Inbjudande lädersoffor och tjocka heltäckande mattor att glida in i.

Tyvärr började den gå orent och ryka svart efter någon veckas körning och bilen blev stående hela förra sommaren utan att Anders lyckades hitta felet. Som lök på laxen rasade garaget den stod i in av snötyngden i vintras så nu väntar lite plåtrenovering med byte av tak, huv och någon skärm dessutom...

En hel del delar följde också med, det tog flera resor med bil och släpvagn innan allt var bärgat och det sista följde med hem idag. Logen är nu tömd på Citroëndelar men en liten rundvandring avslöjade lite annat roligt som fortfarande göms därinne:


En Honda 125-kubikare från första halvan av sjuttiotalet. Tyvärr utan papper men kan nog säkert få tas om hand av någon hugad.


Ett antal mer eller mindre veteransnöskotrar, här Artic Panther från tidigt sjuttiotal.


Ett par traktorer lurar i mörkret, en Fordson Major och denna Super Major med frontlastare.

På vägen hem hade vi stämt träff med Lars i Övik som nyligen klivit in i DS-världen när han skaffade två paddor på en gång. Dels en mycket välbevarad ID21 Familiale -67 som förutom en översyn egentligen bara behöver nya däck, den var snuskigt rostfri. Förre ägaren hade dock varit ivrig med pensel och målarfärg så vill man komma tillbaka till ursprunget så krävs hellack både in- och utvändigt.


Originalfärgen var Carraravit med grått tak och baklucka. Familialens baksäte sitter nästan längst bak och framför sitter tre små uppfällbara stolar vilket gör att man kan ta sju passagerare. Var ganska populära som skolskjuts/taxi.

Det andra är en ID19 -67 som däremot är ett större projekt, motorn stod på en lastpall för sig själv och det behöver svetsas en hel del i både bakparti och sidobalkar.


Renoveringsobjekt med längre tidsperspektiv.

Efter någon timmes prat om allt möjligt bilrelaterat vinkade vi hejdå till Lars grabb och rullade vidare söderut. Lite mat och sedan det sista ur kaffetermosen så klarade vi oss förbi Skule och hela vägen hem!