Gungeligung, gungeligung...

Redan i höstas när vi köpt Peugeotbussen så störde jag mig lite på att den inte fjädrade lika på bakänden när man körde över ett gupp. Det kändes som stötdämparen på höger bak var slut på något sätt, det smågungade alltid lite extra men eftersom en faktura i bilen klart och tydligt deklarerade att stötdämparbyte på båda sidor bak hade utförts relativt nyligt avfärdade jag min irritation över uppträdandet på vägen som inbillning. Skramlet bak trodde jag var avgassystemet. Idag konstaterade jag att så inte var fallet och fick dessutom förklaringen till min irritation:


Fästöglan på stötdämparens övre ände hade släppt från svetsen och rätat ut sig! Inte undra på att det gungat så... Onsdagens isknölsbestigning var det sista som behövdes för att dämparen skulle lossa helt, trilla åt sidan, börja skava och skramla.


Det blev till att demontera det hela, bussningen satt kvar på sitt fäste i karossen. En snabb operation då allt är lättåtkomligt på de här bilarna och dämparen sitter separat från fjädern. Efter kallsmide med slägghammare och ett lämpligt ämne att forma runt plockades svetsen fram.


Någorlunda runt i alla fall. Lite avrundning av gummibussningens fasade kant och på med lämplig lättglidande smörja så pressades den i öglan med hjälp av ett skruvstäd och en distanshylsa att pressa emot.


Återmonteringen blev en enkel sak och efter en provtur konstaterade jag att gunget nu äntligen var helt borta! Nu funderar jag bara på orsaken till varför det hände. Dämparen verkade ha ganska kort slaglängd i förhållande till fjädern så kanske har man satt dit fel stötdämpare vid bytet. Det skulle kunna förklara vad som hänt. Man får väl se hur länge reparationen håller...

Småfix på 806an

Men den här bilden visar ju inte någonting? Precis, igår hade jag bokat tid hos stenskottsreparatören, Glasverkstan i Sundsvall för att laga två stenskott i vindrutan på Peugeoten och som synes så lyckades det då inga spår av dem finns på vindrutan längre.


Sedan var det dax att göra något åt den usla radiomottagningen jag stört mig på sedan vi köpte bilen i höstas. Originalantennen är inte så dyr, vare sig spröt eller fot, men numera finns en exakt kopia på Biltema, artikelnr 31-145, för endast 79:90 så en sådan hade införskaffats. Försiktigt bände jag bort plastkåpan över innerbelysningens knappar samt glaset över belysningen och skruvade bort de fyra skruvar som håller takkonsollen på plats, plockade ner den och där ovanför syns antennfästet.


Över M5-muttern som fäster det hela sitter en liten plåtkåpa som ska hjälpa till att skärma av antennen från störningar, kåpan ser ut som ovan, följer inte med ny i antennsatsen och bör sättas tillbaka när man har bytt foten.


Fram med 8mm:s långhylsa och lilla spärrskaftet, har man ingen som håller emot på utsidan när man ska trä på muttern över kabelanslutningen och få den att ta gäng på skruvfästet så kan man tejpa fast fästet med maskeringstejp eller liknande tills man är klar. Därefter återmontering av plastkåpor och belysningsglas. OBS, en styrpinne i framkant mot vindrutan som konsollen ska träs på framifrån som kan vara lite knivig att pricka.


Sådärja, ny fot och nytt spröt på plats. Nu kan man med glad min åka in i automattvätten nästa gång då endast fingerkraft behövs för att lossa sprötet. Inbillning eller ej men jag tror att mottagningen blivit bättre, en längre provtur får ge svaret i morgon.

I morgon ska jag också ta reda på vad det är som skramlar på höger bak sedan några dar. Ett möte som inte höll ut på den smala vägen här utanför gav att en isklump prickades med bakhjulet och sedan dess skramlar det så fort man kör i ett gupp. Rapport kommer!

Nästan nya bilen – och kopian 15 år senare

Åter till sommaren 1989. Nu hade jag jobbat ett tag och med fast inkomst stegade jag in på banken och bad om ett lån för att köpa bil. Med pengarna på fickan började jag leta bil och valet föll på en vit Citroën CX 20 TRE, knappt två och ett halvt år gammal, som kompisen Peter hade hittat. Det var ingen accelerationsraket men dock bränslesnål och med förmågan att lägga många mil under hjulen så körde jag en hel del med den i jobbet runt om i XYZ-län. Som modet var så stoppades allehanda tillbehör på bilen med en NMT-telefon med takantenn på topp naturligtvis.


Original gula dimljus skaffades och monterades i urtagen på stötfångaren, tillbehörsstänklappar fram, självhäftande repskydd runt nyckelhålen, vita nackstödsöverdrag, solskyddsgardiner och laxtrappa på bakrutan andra oundgängliga attribut. Pricken över i:et var nog sedan, förutom vindavvisarna på sidorutorna och de bakre nackstöden, de relativt dyra RW-lättmetallfälgar jag skaffade då det inte var lätt att få tag på andra fälgar än original med CX:ens bultmönster 5/98 för 14-tumshjul då. Lagom åttiotalspimpad ägnade jag därefter många timmar med tvättsvamp och vaxburk på den bilen.


Efter nära tretusen problemfria mil kom så den ödesdigra dagen 1 november 1990, en morgon då jag skulle iväg till jobbet där en kollega väntade för att vi skulle åka iväg på ett jobb till Jämtland. Det hade snöat en dm på natten och vinterdäcken låg i ett förråd ett par km bort. Tanken for genom huvudet att jag skulle hämta dem och byta först men då jag hade lite nätt om tid så tog jag beslutet att åka ändå och vänta med att byta däck fram till kvällen. Dumt beslut. Jag hann inte mer än ut på motorvägen så fick jag sladd i modden, gjorde en piruett ner i diket och slog runt. Själv klarade jag mig helt oskadd men bilen blev inlöst.


Som tur var hade jag helförsäkrat och jag passade på att skruva av extratillbehören innan bilen gick till skrot. Tyvärr lyckades jag aldrig föreviga den bilen med kameran heller, så vad är det då för bil på bilderna?


Jo, nära femton år senare fick jag tips om en systerbil till min gamla, samma årsmodell och utförande, rostfri och fin enägarbil som var till salu i Luleå. Nostalgikänslorna högg tag och affären var ett faktum. En krånglande förgasare var den enda större åkomman och bilen hämtades hem för att användas som sommarbil. Nu fick jag äntligen plocka ner de gamla tillbehören, blåsa av lagerdammet och montera dem på en bil igen!


Lättmetallfälgarna hade jag sålt men även de råkade samtidigt av en slump dyka upp hos kompisen Uffe och jag fick köpa tillbaka dem så kopian blev komplett! Jag åkte på några bilträffar den sommaren med bilen men jag var några år för tidigt ute med min "åttiotalspastisch", idag hade den nog varit gjuten på Träffpunkt 80, men det fanns inget sådant för så pass nya bilar då. När så hösten kom såldes bilen till Skåne och tillbehören följde med. Vilken status det är på den och var den finns idag har jag ingen aning om, man får väl hoppas på det bästa!

Dalsland - bilspanarmecka att utforska

I veckan som var jobbade jag några dagar i Värmland och norra Dalsland. På vägen dit passerade jag än en gång Nyboms Motor i Kilafors, Hälsingland, där den tjusiga röda skönheten ovan stod parkerad utanför verkstaden. En DSpecial -72 som åtminstone tidigare framlevt sina dagar strax norr om Luleå. Men nu var det Dalsland det gällde. I trakterna av Baldersnäs, stället som Ingvar Oldsberg försökte driva ett tag, "spottades" bl a Taunus 17M P2, P3, Taunus 1600 kombi och VAZ 1500 kombi på gårdsplaner och garageinfarter. I Dals Långed mötte jag både Fiat 128 och Renault R12 i trafik trots slask och snömodd.


På en parkering i Billingsfors stod denna Mazda 323 från 1980 och väntade på bättre tider, nyligen besiktad men avställd sedan flera år. Åter till Dals Långed såg jag slutligen också en högoddsare vid ett hus, en Reliant Regal Van, en sådan där trehjuling som Mr Bean alltid lyckas välta med sin hundkoja. Hur många sådana finns det i Sverige?

Takras

...om någon skulle fundera vad jag ägnat större delen helgen åt att ta rätt på. När jag började var hela bilen täckt av snö, på motorhuven var det över två meter... Som tur var verkar allt ha klarat sig men definitivt vet jag inte förrän i morgon då det är lite kvar att skotta bort än!

Mera från minnesarkivet

Den gröna CX:en med sin läckande växellåda fick ju så småningom respass och något nytt skulle skaffas att köra över vintern åtminstone. Kompisen Hasses farsa skulle göra sig av med sin gamla padda, en DSpecial från sista året, 1975. Motorn var bytt till en lite större 2,1-liters från en DS21-69.


Rosten hade hunnit få fäste i balkar och dörrar men den gick riktigt bra mekaniskt och tog mig genom snöoväder och halka vintern ut, med rätt bra värme dessutom. En bil man kanske skulle ha behållit men då jag flyttade ihop med Sara fick jag för mig att paddor var ett avslutat kapitel för mig. Förutom den här bilen så gjorde jag mig av med min första padda samt flera kubik med delar såsom skärmar, huvar och bakluckor som jag hunnit samla på mig från de lokala skrotarna och ifrån ledsna reservdelsbilar som jag och kompisen Peter hittade på bakgårdar och liknande runt om i distriktet. Om man hade vetat vad man vet idag så skulle man behållit grejorna...


I stället så köpte jag en mossgrön 142:a av en jobbarkompis, Janne. Ännu ett nödköp och ännu en bil som jag aldrig förevigade, bilden ovan är på en likadan. Det mest bestående minnet av den Volvon är att när man körde på grusväg fick man ducka bakom nackskyddet som förare, rätt vad det var så träffades man i nacken av små stenar som hittat in genom de stora rosthålen i bakre hjulhuset... Den rullade fram till sommaren -89 då jag stegade in på banken och bad om ett lån, nu skulle det handlas betydligt nyare vagn!