Uppdatering 2CV-projektet

Där har det inte hänt mycket då jag jobbar borta mest varje vecka nu men igår kunde jag åtminstone hämta nytt och fint i plåtväg till golven, både i kupé och bagageutrymme. En del är originalplåt medan annat är ekonomiplåt. Vi får väl se vilket som är bäst!


Det var ett par klubbmedlemmar som hyrde ett skåp och körde ner till Tyskland för några helger sedan för att handla på Der Franzose, en stor leverantör av delar till äldre franska bilar. Jag passade på att beställa lite plåt då det ofta är besvärligt och dyrt att skicka efter sådant så nu kan det bli svetsa av framöver!


Jag hämtade upp delarna i Citroënklubbens lokal i Göteborg, en trevlig syn mötte utanför med Bengts gamla postskåp i förgrunden!

Hult-Healey, Panhard 24 CT, Träffpunkt 80 och mycket annat

...hann jag med att spana in i helgen. Först hälsade jag på Ingvar i fredags och snabbkikade i verkstaden. Hult-Healeyn står för byte av kamdrev så jag bjuder på en bild från förrförra sommaren då jag fick förmånen att köra denna bil en del.


Ingvar köpte denna färdigbyggd från Jönköpingstrakten för några år sedan, den har en trimmad B30 med insprutning och går riktigt bra! Hult-Healey var annars en byggsats tillverkad i Hult i Småland under några år på åttiotalet, därav namnet. Wikipedia anger att 39 karosser gjöts upp efter en original engelsk stor-Healey och under skalet använde man Volvo-mekanik.

I verkstaden ruvar också en annan juvel under renovering, en Panhard 24 CT från 1966, en av de sista innan märket gick i graven strax efter. Tvåcylindrig boxer och en massa väldigt speciella konstruktionslösningar präglar mekaniken, 50 hk ur 848 kubikcentimeter var relativt högt effektuttag i början av sextiotalet. Speciell karossdesign ger att den sammanlagda vill ha-faktorn är HÖG!


För närvarande står bilen uppallad med motorn urtagen och under renovering så för att få en uppfattning om frontutseendet har jag plockat en bild från nätet:


De dubbla strålkastarna bakom täckglas kom igen på den moderniserade Citroën DS-fronten som lanserades hösten -67, samma år som Citroën lade ner Panhard som eget märke.

I lördags landade jag hos Staffan, där blev det garagespan på paddor, Fiat och lite annat skoj som ruvade i lägenhetskomplexets källarregioner. Efter det visade Staffans husvagnskompis Alan bilder på sin veteranhusvagn som han renoverat från ett vrak under många år, en Willerby Vogue, engelsk glasfibervagn från femtiotalet som bara gjordes i hundratalet exemplar. Hittade en bild på en systervagn på nätet:


Flash Gordon-randen på sidan som mynnar i bakljusen ger associationer till rymden och hjulluckorna förstärker detta. En Sputnik på hjul!!!

Staffan själv har en annan campingveteran, en Carmen från -66. Det är också en glasfibervagn men svensktillverkad, vet inte hur många som tillverkades eller hur länge men Staffan håller på att återställa vagnen till ursprungsskick!


Det var inte bara SMV som tillverkade "ägg"!

På söndagen blev det Träffpunkt 80 i Stjärnhov på dagen och sedan nerslag hos Kerstin och Göran utanför Katrineholm. Kameran gick varm på träffen och här följer några bilar som påbörjat sin väg mot veteranstatus.


Triumph TR8 - kallades också "Den engelska Corvetten", tillverkades bara i 2750 exemplar precis i början av åttiotalet. Rover V8:an i TR7-karossen gav en torrvikt på strax över 1200 kg och med femväxlad manuell låda kunde det gå undan rätt bra.


Mazda RX-7 som trimmad tävlingsbil, snabb redan från början! Wankelmotorn finns någonstans därnere...


Så den kanske värsta bomben av dem alla, Renault 5 Turbo. Mittmonterad turboladdad med explosiv acceleratin: 0-100 på mindre än 7 sekunder. Det krävs nästan de gamla grupp B-bilarna från rally-VM för att toppa det!!!


Nu släpper vi hästkraftsspåret helt, en Peugeot 505. Jag hade en diesel från 1980 som lär dyka upp på bild i något inlägg någon gång. En av få bilar jag fortfarande kan sakna med trygg och sävlig gång, låg bränsleförbrukning, trevlig växellåda och fantastiskt sköna fåtöljer att jäsa i!


Den här ger åtminstone mig en flash-back till slutet av åttiotalet då jag började jobba på Televerket. Man hade redan då börjat gå över till vita bilar med stripes i stället för de orange men det fanns fortfarande ett antal 245or kvar i drift!!! En del saker var faktiskt bättre förr!!!


Slutligen en bild på Tims Visa. En bil som var populär i Europa men som aldrig riktigt slog i Sverige. De första årsmodellerna hade dessutom en "pussmun" som förlöjligades rätt hårt så man reviderade utseendet i fronten till detta. Märkligt nog dök samma pussmunsutseende upp på Fords småbilsr femton år senare utan att någon sa nåt...

Övriga bilder jag tog på träffen visade sig mest vara av bilar av sextio- eller -sjuttiotalsmodell så kanske man ändå är för gammal för att riktigt kunna uppskatta värdet av en fin 740 eller Toyota Camry?

Elefantkyrkogården

Igår tog mig jobbet till västra Dalarna och då lyckades jag snubbla över något så sällsynt som en sista viloplats för Borgward-bilar. Känslan att smyga fram till de sällsynta bilvraken fick mig att associera till de historier som finns om platsen dit elefanterna försvinner när de ska dö. Först stod en röd Isabella med lavar över hela karossen:


Isabella tillverkades mellan 1954 och 1962, den var rätt populär i Sverige men försvann fort från vägarna då de rostade rätt friskt.


Den här bilen är tillverkad efter 1957 då man började skriva Isabella i det rombformade emblemet i grillen, före det stod det Hansa 1500.

Nästa Isabella var svart och sannlikt en TS, den lite sportigare modellen med starkare motor:


På de sista årsmodellerna var romben i grillen mycket mindre än tidigare. Bakom Isabellan skymtar ett exemplar av konkurrenten från Bayern, en BMW, som också vilade på platsen.


En tredje "Bella" hade fortfarande kromade mösskärmar över lyktorna.

Den sista Borgwarden på platsen var en riktig sällsynt sak, jag har då aldrig sett en sådan annat än på bild tidigare. En P100, vilket var Borgwards sista försök att slå sig in bland de stora tillverkarna. Utrustad med en rak 2,2-liters sexa på 100 hk och med luftfjädring skulle den bli en Autobahnkryssare i klass med Mercedes och de andra. Tyvärr så gjordes bara 2530 st innan fabriken tvingades klappa igen pga ekonomiska problem.


Att bilarna dessutom haft problem, bl a med luftfjädringen gjorde de inte mer lättsålda men tillverkningen fortsatte faktiskt uder några år i Mexico. Då med konventionell fjädring...

Fordonshistoria

Jag har alltid varit intresserad av fordonens ursprung och historia. Speciellt de äldsta men även de nyare. Vem köpte bilen som ny, vilka har haft den sedan, vad har den varit med om. Om man inte känner till bilens proveniens(för att använda ett obegripligt ord) finns det olika möjligheter att ta reda på denna. Från nu och bakåt till 1995 finns ägaruppgifter i bilregistret hos Transportstyrelsen, tidigare handlingar finns hos SVAR i Ramsele bak till 1972 när de nya skyltarna kom. Länsskyltar får man sedan söka vidare hos Landsarkiven eller resp läns arkiv om de inte fört över dem till landsarkivet. Det blir lite som att hålla på med släktforskning, ibland tar det stopp men många gånger kan man följa en bils öden rätt väl. Som exempel kan jag ta min nyss hemsläpade Rover. Med karaktären av en brittisk herrklubb kan man tänka sig att åtminstone de första ägarna varit sådana som mer än gärna bar tweedkavaj till vardags.


En förfrågan till SVAR gav ett kuvert med ett antal dokument i brevlådan några dagar senare. Bilen ställdes av 1982 av dåvarande ägaren Olle Öhman, som köpt bilen drygt fem år tidigare på Scanauto i Sundsvall som var auktoriserad återförsäljare för British Leyland. Bilen registrerades vid köpet på hans firma, Öhmans Bilelektriska, för att femton år senare, 1992 föras över till privat ägo. Olle hade nog tänkt renovera bilen eftersom de nya skärmarna och trösklarna införskaffades men det blev aldrig av.

Scanauto hade bilen i sin bilhall bara två veckor, en Hans Tillman i Gävle ägde Rovern innan dess mellan åren -73 och -77. När han köpte den hade den dock varit en hyllvärmare, Luleå Bilvaruhus i Gävle hade haft den i sin ägo ett halvår och de i sin tur tog över den från Ivar Skogs Bil i Mora där den stått i fyra månader före det. Då hade den registreringsnumret W80604 och verkar inte ha varit en speciellt lättsåld bil. Den enda ägaren i Dalarna var annonsredaktör Aldemark på Falukurirens Leksandsredaktion, han köpte bilen på våren -72 av just Ivar Skogs i Mora där den värmt golvet i ytterligare ett drygt halvår tidigare, körde den över sommaren och bytte in den igen.


Nu har vi alltså kommit så långt bak som till hösten 1971. Det gamla registreringsbeviset visade att bilen haft en tidigare registrering också, i Stockholm län med numret BA 594. Nu började det bli intressant, kort registreringsnummer innebar ofta att ägaren var något mer upphöjd i samhället än oss vanliga dödliga. Landshövdingen hade ju i de flesta län nr 1 och i huvudstaden hade kungen A1. Förfrågan gick till Stockholms läns bilregister då Stockholm tillhör ett av de län som inte fört över handlingarna och ytterligare ett kuvert landade här i veckan. Det visade sig vara två ägare i länet. Den som bytt bort den uppe i Mora var ingenjör Eriksson i Södertälje(visst är det skojigt med de gamla dokumenten som nästan alltid har yrket/titeln med) och även han hade bara behållit bilen i några månader innan han avyttrade den.

Ingenjören köpte bilen på Förenade Bil där den bytts in av dess förste ägare och här blev det riktigt intressant: förste ägare var direktör John Kleberg, Lidingö. Han köpte bilen ny i juli -69 och körde den fram till april -71. Man kan tänka att han vid bytet slog till på något ännu mer ståndsmässigt eftersom han nyligen ärvt VD-titeln av sin avlidne svärfar, Margareta Wallenius pappa Olof, grundare av Walleniusrederiet! Sedärja, Rovern började sina dagar i en av Sveriges rikaste familjer, minsann! Man får väl se till att åka med lite extra sträckt nacke i den när den väl kommer ut på vägen då! Sammanlagt har bilen inte varit i trafik i mer än ca 10 år och med tanke på ägarnas yrke och ålder så låter mätarställningen som idag börjar på 2 och varvar vid 10 000 mil som bilen gått ca 12 000 mil sedan ny!


M/S MIGNON i Göteborg 2/9-2006. © Foto Melker Nelson

Walleniusrederierna är ett av världens största vad gäller att transportera bilar, kanske framförallt mellan Asien och Europa. Båtarna är inte vackra, mer som ocenagående parkeringshus men de gör sin uppgift väl!

Hamnträff igen!

Hamnträffar är populära i under sommaren, de flesta städer håller sig med en. Igår passade jag på att titta på onsdagsträffen vid Maritiman i Göteborg. En hel del gott och blandat bjöds i det vackra vädret. Här följer en del bilder:


Mer basic racing än detta blir det inte, sittbrunnen på en Bugatti typ 35A från 1925.


Rak åttacylindrig motor på två liter med överliggande kam utvecklar ca 70 hk. Dessutom vacker att titta på!


Den franska tävlingsfärgen var blå, och de flesta bilar var i denna färg. I Sverige förknippar man gärna dessa bilar med prins Bertil som körde en sådan under ett antal år. Själv vill jag minnas att Matchbox kom med en plastmodell av typ 35 som jag byggde när jag var liten. Närmare än så lär man aldrig komma till att ha en egen...


En Wolseley Hornet Special från 1934, ska ha en liten sexa under huven, inte någon dussinbil!


Sonett II V4, hade den varit röd hade jag nog suttit fast på den som ett självhäftande plåster. Min mosters dåvarande pojkvän hade en sådan när jag var tre år gammal och jag fick åka en sväng i den med honom. Dessutom bjöd han på glass, en storstrut! Det var hur stort som helst för en liten biltokig grabb som dels fick åka röd SPORTBIL och annars i stort sett aldrig sett en större glass än puckstång!


Hudson Coupé 1946. En likadan fast fyrdörrars stod i många år i en skogsbacke i närheten av släktingar i Stöde. Jag har för mig att den ska finnas kvar i släkten i någon lada där fast om det kan bli bil av vraket någon gång är väl osäkert...


Alfa Romeo 1750 Berlina från -72. Vackra coupéer har Alfa alltid gjort men fyrdörrarsvarianterna har inte alltid varit lika lyckade. Alfettan som jag hade och dessa är dock lysande exempel på motsatsen!


Gamla japaner finns det inte speciellt många kvar av. I andra länder har intresset för att bevara även dessa funnits i ett tiotal år men i Sverige har det haft svårt att ta fart. Extra kul då att se en 71as Corolla i renoverat skick. Bara kulören gör ju att man blir glad!


1956 var Packard ett märke i slutet av sin levnad. Året efter tillverkades Studebakers med Packardemblem i stället. Modellen "The Four Hundred" låg under Carribean i utrustningsnivå, den fanns som 2-dörras HT Coupé och tillverkades bara i dryga 3000 exemplar detta sista året.

För oss breda pojkar

Så landkrabba jag är fanns tillfälle för en liten titt vid Nya Varvet i Göteborg idag. Gammalt militärområde som det är, har det mesta idag förvandlats till företagscentrum. Göteborgs Folkhögskola ligger också här, liksom restauranger och ett hotell. En liten promenad längs kajen till den del som fortfarande håller på med båtar gav dock anledning att plocka fram kameran.


Bogserbåten Lars, ett så vackert namn! Ligger här förtöjd framför en annan bogserare, Bob.


Försedd med två stora Yanmar-dieselsexor på sammanlagt 4 000 hk gör den sitt jobb i hamnen. Vill man läsa mer om Lars och andra båtar, kan man bl a kika i Sjöfartsbloggen.


En annan båt som låg förtöjd liknade inget jag sett. Inte för att jag sett speciellt mycket i båtväg... Katamaranskrov, men resten? Om någon som läser detta vet, kommentera gärna vad det är för att stilla min nyfikenhet!!!