Genomgången av bruksbilar genom åren fortsätter, förra inlägget
här. Hösten -93 köpte jag en nyare Citroën, en CX Break -83 som jag tänkte göra i ordning som bruksbil. Den visade sig vara rejält rostig så det skulle komma att ta tid att bli klar med den, en tillfällig ersättare behövdes.
Via bekantas bekanta blev jag tipsade om en Mercedes 200, en w115, årsmodell 1975B dvs en av de sista av de sista kompakterna. Saharagelb hette kulören och ratten var stor som på en oceanångare då den saknade servo. Rost fanns i skärmkanter och trösklar och bilen var arton år gammal, ändå var det fortfarande status bland de i den äldre generationen. Jag kommer fortfarande ihåg kommentarerna i fikarummet på jobbet: "Jaså, har Nilsson köpt merca!" kom det lagom spydigt följt av "Det ska nog inte vara någon löneförhöjning där på ett tag" och ett hånflin. Avundsjuka...
Själv imponerades jag föga av bilen men den funkade utan alltför stora bekymmer i nära tre år. En incident vi var med om var på väg hem från Stockholm en gång, jag fick ispropp och stopp strax norr om Uppsala på morgonen efter Stureplansskjutningen. När vi stod där längs E4 stannade en polisbil långt bakom bilen och en ensam polisman började gå fram till oss med handen på pistolen, redo att dra upp den om vi visade sig vara "buset". När jag förklarat hur det log till sprack den bistre konstapeln upp i ett leende, hämtade sin verktygslåda i bilen och hjälpte oss igång så vi kunde fortsätta! En av få gånger jag åkt på en resa utan egen verktygslåda i bagaget..
Rosten började dock bli för svår och via min kompis Patrik hittade jag en nyare Mercedes, en 200 igen, en w123 av -85 års modell. En av de sista, i "jubileumsutförande", ett paket som Philipsons erbjöd innehållande nivåreglering, JP:s turbinfälgar, tonade rutor och nackstöd bak. Annonserna i tidningarna när bilen var ny ropade ut "Sista chansen att köpa en ny Mercedes för under 100 000 kr!", priset var satt till 99 900! Signalrot hette kulören, jag kostade på en ny lack under list samt bytte ut lister och annat smått som var billigt att köpa på Mercedes samt renoverade fälgarna. Det här är nog den bil jag haft genom alla år som jag fått flest spontana och uppskattande kommentarer om, det gick aldrig en tankning utan att en, oftast medelålders plus, gentleman kom fram och berömde bilen samt frågade om den var till salu!
Ett bestående minne var när jag skulle byta framfjädrar vid ett tillfälle och jag fastnade med handen i fjädern när den ena fjäderspännaren släppte... Som tur var tog jag mig loss och inget var brutet! Efter nära tre år var jag färdig med bilen, en dieselbil verkade mer ekonomisk som prisbilden såg ut just då och bilen, som för övrigt kallades Lady efter registreringsskylten, fick gå vidare till svärmors sambo som brukade den ett antal år till!
