Plastmodeller

Om man råkar gå förbi hyllan med plastmodeller på leksaksaffären med sina barn och dessutom råkar nämna att det var ett av pappas största intressen att bygga sådana i timtal under barndomen, tittar de på en med totalt oförstående. Det kunde lika gärna växa mossa och lavar på en, så illa är det. När det gäller Lego är det en annan sak, där har båda barnen faktiskt tagit upp legobyggande och tycker det är kul. Tioåringen har väl trappat ner lite nu medan femåringen verkligen är på! Nåväl, åter till ämnet: Jag började bygga när jag var fem eller sex, de första försöken såg som alla andras ut som en limklump med lite plastbitar i. På sjuttiotalet var speciellt de små byggsatserna av flygplan i skala 1:72 billiga så veckopengen gick mest åt till sådana.


En Heinkel He-111 målad i tålamodskrävande östfrontskamouflage ska ligga i kartongen på vinden.

Vad jag kommer ihåg så började jag med Airfix Fokker Triplane, Röde Baronens plan från första världskriget. Hovleverantör under åren var Skoglunds Böcker och Papper i Matfors där man kunde stå i timmar i det lilla hörnet längst in bredvid ingången till lagret där man hängt upp sortimentet på krokar respektive ställt i hyllan. Snart nog började man sälja Matchbox plastmodeller, för en liten grabb så var de både lättbyggda, snygga utan att man behövde måla dem och hade häftiga kartonger. Man sålde då ut alla gamla Frog och Jo-han byggsatser på rea, jag köpte nog en hel del av dem också. DH Gypsy Moth och någon variant av P-40 Warhawk har jag för mig var några av Frogmodellerna. Så småningom blev det mer och mer Hellerbyggsatser då de ofta hade svenska dekaler och förebilder. Men jag byggde nog allt möjligt utan speciell planering, en Boeing P-26 Peashooter från Hasegawa i skala 1:32 minns jag speciellt samt att jag även hann med en del riktigt stora modeller som Airfix Harrier i skala 1:24 m fl.


Beaufightern led tyvärr sprängdöden tillsammans med många, många andra...

Ju större jag blev gled intresset mer in på att bygga bilar. AMT-byggsatserna i 1:24 med två eller tre olika varianter man kunde välja var roliga och intressanta, Revell och Monogram andra märken man minns. På slutet började man med detaljering av byggena, drog tändkablar av björntråd etc men när körkortsåldern uppnåtts dog mycket av bygglusten och det blev i stället skala 1:1 som gällde och som fortfarande gäller. Tyvärr så gick de allra flesta planen och bilarna det grymma ödet till mötes att bli bortslängda, en del t o m sprängda av kinapuffar på sista april, men några finns kvar i en kartong någonstans. Någon halvklar ska det finnas också, en Monogram B-25 Mitchell i 1:48 tror jag ligger på samma ställe om inte delarna försvunnit. En låda med Humbrolfärger och en liten airbrushspruta finns också kvar. Någonstans i djupet lurar ändå intresset där och jag har återfallit några gånger i vuxen ålder bl a med några motorcyklar från Tamiya. Häromåret fick jag också ett ryck och köpte in några större bilbyggsatser på Tradera, endast för att genast stoppa undan dem i en skrubb då det varken fanns tid eller plats att breda ut sig med något sådant bygge. Men man ska ju ha något att göra om tjugo år också!!!


En Honda-racer som samlar damm på en hylla i arbetsrummet. Till största delen byggd på ett hotellrum i Japan faktiskt...