Inte bara nostalgi men...

en hel del blir det. Innan jag föddes hade farsan ett par SAAB:ar, före de bilarna som första bil hade han en Fiat 1100, likadan som på bilden nedan. Den stod förresten kvar bakom ladan därhemma i många år till min och kusinernas förtjusning. Många timmar rattande och brummande på långa fantasiturer blev det i den.



De sex första åren av min barndom var vi dock utan bil, ekonomin tillät inte något sådant. Behövde något transporteras så ställde förhoppningsvis farfar eller morfar upp. Någon kamera fanns inte heller så en eller två gånger om år släpades man iväg till fotograf Andersson för att ta en bildserie som sedan samlades i en liten fotobok, olika färger på omslaget varje gång. Bilden nedan är tagen dagen innan min tvåårsdag, just denna gång hade jag fattat tycke för telefonluren. Förutom telefonen fanns det lite leksaker i fotoateljén, några träbilar och så den leksaken som skymtar fram längst ner till vänster. BILEN. Den ultimat åtråvärda PLÅTbilen. En Volvo PV444 med guldfärgat V i grillen som var min drömleksak i flera år. Ett år senare vägrade jag till och med att släppa den när vi skulle gå ifrån treårsfotograferingen. Jag skrek och grät och levde om, men inte fick jag ta med mig PV:n för det. Ännu som vuxen tycker jag fortfarande att just PV:n med guld-V:et i grillen är den allra snyggaste, 444 L har jag för mig beteckningen är.