Små inslag av svenskt, tyskt och italienskt har funnits ibland de otaliga franska fordonen som passerat genom åren men det brittiska örikets produkter lyste med sin frånvaro fram till för något år sedan, förutom en Ford Thames pickup från 1963 som jag var delägare i under något år, men den bilen återkommer jag till.
Av en slump fick jag frågan om jag visste någon intresserad av en hundkoja. Efter en tids funderande bestämde jag mig för att denne någon var jag och efter en maratonkörning ensam med bil och trailer, 160 mil på 24 timmar, landade bilen till slut framför garaget för att sälla sig till de övriga renoveringsobjekten. Det är en Mini 1275 GT, en –75:a med Clubmanfronten. Kanske inte lika häftigt som en Cooper S t ex men ändå något av en rar ärta, av över 2 miljoner tillverkade Mini så var bara drygt 110 000 i detta utförande. Den har stått i en lada i norra Skåne i över tjugo år och får betecknas som bra rostmässigt, en ny framskärm, yttre tröskelbaljor, bakre sandplåt och lite ny plåt i hörnen nedanför vindrutan ska räcka. Inredningen är i mycket gott skick och bilen har bara rullat drygt 6 000 mil sedan ny. Maskinellt ska den vara bra. Färgen har med tanke på det övriga bilinnehavet det passande namnet Citron och kan närmast beskrivas som limegrön.
När bilen väl var lossad kom den då femårige sonen och inspekterade den. Efter att ha rundat kojan ett varv och kikat in genom bakrutan lutade han sig nonchalant emot den och utbrast ”En sån här behöver vi ha, pappa!”. Det har han aldrig sagt om någon annan bil…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar