Andra bilen - första "renoveringen"

Egentligen var den stackars Taunusen som jag hade som första bil helt fel för en gasglad artonåring med purfärskt körkort. Den borde ha gått till någon som uppskattade och tog vara på en tjugo år gammal, lågmilad enägarbil som t o m hade originaldiagonaldäcket med vit sida på reserven och dessutom tre st Marchal Fantastic 660 med knopp monterade på rad på främre stötfångaren. Efter en höst och vinter då Taunusen fick slita ont kunde jag byta upp mig till en SAAB 96 V4 -71 i färgen silvermink... SAAB:s fantasifulla namn på ljusgrå! Också den en relativt lågmilad tantkörd sak som trots det bättre gick ihop med fortåkaridolen Stig Blomqvists bakgrund. Det bar sig inte bättre än att jag rätt snart efter inköpet lyckades med konststycket att i snöföre göra misstag 1 A med framhjulsdrift: att släppa gasen vid fel tillfälle och sladda av vägen. Bakänden släppte taget när framhjulen började bromsa och efter några retursladdar var bilen på väg sidledes mot diket. Slumpen gjorde att precis där jag skulle åkt av var det en gårdsinfart. Dessutom hade gårdsägaren ca trettio sekunder innan jag kom kört ner sin Volvo 240 till infarten då han skulle skotta av gården. Så medans han gick tillbaka till snöslungan så smackade jag bakom ryggen på honom in med SAAB:ens vänstra framskärm i fronten på hans bil som snodde runt ett halvt varv samtidigt som stötfångare, grill, lyktor, batteri och kylare spreds runt omkring. SAAB:ens rotation fortsatte och efter fem eller sex varv stannade bilen i plogvallen längre bort. Den värsta smällen på min bil tog över hjulet, skärmen och främre dörrstolpen vilket är hårda delar på en V4, stolpen trycktes in en decimeter och framdörren flög upp men inte mycket mer hände. Jo, bilen fylldes av snö förstås då den roterade i plogvallen med öppen förardörr...

När det värsta lagt sig efter krocken knöts dörren fast med ett rep och jag körde hem. Efter några veckors deppande började planerna för bilen ta form. Skärm och dörr monterades av, a-stolpen skars bort från tröskel upp till rutan, en Porta-Power lånades och tröskeln trycktes ut till rätt läge. Bättre beg skärm och dörr skaffades på skroten samt en ny a-stolpe som svetsades på plats. På skroten stod en gammal OT-bil som jag än idag inte begriper varför jag inte försökte köpa loss komplett, men ifrån den köpte jag en "Amerika-front" med runda lyktor och grill. När allt var klart, lite rost i bakskärmar och hjulhus dessutom var svetsat, så slipade, spacklade och grundade jag bilen själv innan den lämnades till en bekants bekant som la en hyfsad garagelack på den. Jag var väldigt fötjust i SAAB:s färg "Lagunblå" så den fick det bli, backspeglar köptes till senare årsmodell och fönsterbågarna lackades svart som på de sista V4:orna. Biltemas Rally-tävlingsstötdämpare monterades och fjädringen styvades upp så det knappt gick att köra sakta på dålig väg längre, man var tvungen att flyga över hålen för att inte få njurarna där halsmandlarna skulle sitta...

Fräck bil och smärt yngling

Nu fick alla små grusvägar i grannskapet känna på racern, man körde helt utan vett och sans, det var nog tur att trafiken var gles... Efter ett år tog så det roliga slut, det var dags att rycka in i lumpen och SAAB:en såldes för att få loss lite välbehövliga pengar men innan dess skar bottenstocken i växellådan och jag fick byta den. Jag hade fått tag på en låda och rullade in i garaget, skruvade isär och ihop och rullade ut därifrån. Utan paus, rast eller matuppehåll. Det tog tretton timmar!

Det roligaste med växellådsbytet var nog när fadern skulle hjälpa mig släpa hem reservdelsbilen jag köpt för att ta lådan ur: bilen kopplades med kätting efter traktorn, sedan tog han på sig hörselskydden och körde iväg. Efter några km började ett fasligt oljud i framvagnen på den bogserade bilen som jag satt och rattade, det blev värre och värre tills helt plötsligt vänster framhjul bestämde sig för att lämna bilen och ta en egen tur, högt studsande ut på det snötäckta fältet vid sidan av vägen. Nu började jag desperat försöka få kontakt med traktorföraren samtidigt som jag försökte hålla bilen någorlunda mitt på vägen. Jag vevade ner rutan, skrek och tjoade, busvisslade, tutade med biltutan, försökte göra allt för att få kontakt. Av allt detta märkte farsan intet, möjligen att han sneglade i ögonvrån emellanåt att jag fortfarande följde med där bakom. Efter kanske ännu en km hade jag skrikit sönder min röst totalt. Då kom jag på att jag kunde blinka med helljuset! Till slut märkte fadern att något konstigt ändå pågick där bak och han stannade, hoppade ner från hytten, tittade på mig där jag satt knallröd i ansiktet och med paniken i blicken, sedan slog han sig för knäna och gapskrattade!!! -Äsch, sa han, har vi kommit såhär långt så är det lika bra vi fortsätter att dra hem den på bromsskivan, den ska ju ändå skrotas!!! Det hade han ju alldeles rätt i och resten av vägen såg jag till att försöka hålla bromsskivan vid sidan av hjulspåren där asfalten tittade fram, utan lät bromsoket/skivan glida på snön och isen så mycket det gick. Dagen efter åke jag tillbaka till separationspunkten och pulsade ut 150 meter i snön för att hämta hjulet...

Oljudsfri växellåda monterad.