Den bästa hojen...

...var nog den andra jag hade. Suzukin började läcka olja och var ärligt talat en riktig blysläde att rulla fram på. Mycket vikt upptill gjorde den inte direkt lättsvängd, men den var i alla fall stadig rakt fram till skillnad från många andra bambustaket. Jag hittade då en tre år gammal Yamaha, en FJ 1200 som jag slog till på.


En fantastisk motorcykel som var allround, kanske inte bäst på något men samtidigt bra på allt. Den gick lika bra att åka non-stop hundra mil på som rejsa på en bana och som att pysputtra på småvägar i sakta mak. Motorn på den var ostrypt och hade alltid vrid och alltid effekt. Man kunde lika gärna kasta i femman redan i 40 knyck och sedan behövde man aldrig växla heller. Jag körde den i fyra säsonger och sålde den sedan i ett anfall av noja, begriper fortfarande inte varför. Jag hade faktiskt lika gärna kunnat behållit den tills jag dör...


Yamahan passade min kroppslängd perfekt. Jag gillar hojar man sitter "i" och inte "på". Vinkeln på sadeln gav precis lagom framåtlut utan att belasta handlederna och handtagen bara fanns där när man släppte ner armarna i viloläge framför sig. Det enda jag behövde byta/laga under tiden jag hade den var när bakhjulslagret innanför ryckutjämnaren skar (i 140...) vilket betydde ny axel och lager samt att jag lät TIG-svetsa ihop ett backspegelfäste som gått av när hojen vält på centralstödet en gång.

Jag såg faktiskt den några år senare, i Bollsta av alla ställen. Undrar om den rullar där än? Idag tror jag nog ändå att jag inte skulle vilja ha tillbaka samma hoj men en sen FJ 1200 A i fint skick med ABS står fortfarande på listan över motorcyklar jag skulle vilja ha i samlingarna...