Första paddan

Som jag skrivit tidigare hamnade jag i samma klass som en Citroëntokig kamrat på gymnasiet som energiskt försökte övertyga mig om de franska hemskheternas förträfflighet. Förutom att en kusin till min far ett kort tag ägt en ID som jag fick åka i en gång i sex-sjuårsåldern och att ortens distriktsläkare körde en DS21 Pallas -67 fram till mitten av sjuttiotalet hade jag inga beröringspunkter med märket eler bilarna. Den där turen i ID:n fick mig snarare livrädd, jag lämnades ensam i bilen när de vuxna gick in på en affär och när bilens fjädring sänkte sig med ett pysande efter en stund blev jag vettskrämd och med sexåringens fantasi fick jag för mig att bilen levde och andades!!! Till slut tog nyfikenheten och mitt teknikintresse överhand över rädslan och fördomarna och jag började så smått fascineras av den spännande tekniken med den gashydrauliska fjädringen och andra finesser på dem. Jag tyckte fortfarande att de var rätt fula.

När artonårsdagen närmade sig och min första bil, Taunusen, var på G tyckte kompisen att jag minsann borde ha en egen padda, han hade ju lyckats få köpa en röd DSuper -73 som han skulle köra med. Han lånade ut den till mig de första fjorton dagarna efter jag tagit körkortet då han inte hunnit köra upp ännu så mina första solo-körupplevelser var faktiskt inte i Taunusen. Han lyckades dessutom leta reda på en DSpecial -70 som stod i Bergsåker och som var gratis mot bortforsling. Jag övertalades att ta rätt på den och mer spännande än så var inte den historia som fick mig att börja med Citroëner.

Onödigt att säga lyckade jag ju aldrig få till något av den där första paddan, jag rev isär det mesta med friskt mod men saknade både tid, plats, pengar och kunnade att göra bil av den. Den flyttades runt till olika garage, alla mer eller mindre avlägset belagda från de ställen jag bodde på och efter fem år sålde jag hela klabbet som det stod, även extra delar som jag samlat på mig för "någon sådan bil skulle jag ju inte ha flera av"...

Så småningom hamnade den hos några som fick ut den på vägen igen och den gick i trafik något år i mitten på nittiotalet. De sorgliga resterna av den står numera och häckar i en lada norr om Stockholm hos en stor paddaentusiast men han är väldigt tveksam till att det lönar sig att försöka göra bil av den. Den dagen jag har alldeles för mycket tid och pengar över kanske jag skulle renovera den för att få tillbaka min första padda igen, eller?


Såhär skulle den första paddan ha sett ut om jag hade lyckats få ihop den