Folkvagnar del 1

I början av nittiotalet skaffade vi hus och till huset hör ett garage. Nu kunde det skaffas renoveringsobjekt! Förutom lite extra vurm för cittror har jag alltid varit svag för folkvagnar, mycket beroende på att min farfar körde sådana. När jag var liten hade han en ljusblå 1300 -68 som han köpt ny. -73 byttes den mot en sprillans mörkgrön 1303S innan han 1975 blev en av de allra första i trakten som skaffade den nya Golfen, en röd -75a.

En exakt likadan som farfars, denna fotograferad vid en träff i Ö-vik 1996. Om jag minns rätt hade denna bil gått i trakterna av Vilhelmina och dessutom bara gått 3 000 mil sedan ny!

Sanslöst välbevarad, hade kunnat rullat av bandet i Wolfsburg dagen innan! Som barn var det den enda bil jag somnade i. Surret från boxern bakom baksätet, den torra värmen och speciella folkvagnslukten gjorde lille Lars ögonlock väldigt tunga...

Frugans morfar var av samma stam som min farfar: det skulle bara köras VW. Han hade dock den goda smaken att behålla sin sista bubbla, en orange 1303S, när han gick över till att köra Jetta. Den rullade som sommarbil i många år, sedan tog svärmor och hennes make över bilen och den fick fortsätta som utflyktsbil under somrarna nittiotalet ut. Därefter såldes den dock för att ersättas på sommarutflykter av den Chevrolet -53 som finns på bild tidigare i bloggen, i inlägget Macknostalgi. På bilden ovan är det rast efter E4:an, jag lutar mig på passagerardörren, svärmor Gittan står bredvid, Stefan stöttar fronten och Sara tar bilden!

I samma veva som vi köpte hus skulle en kollega på jobbet sälja sitt och i trädgården där stod en del "skrot" som skulle bort bl a ett par bubblor som jag fastnade för. Den ena var en 1200 från -60 som jag släpade hem, se bilden ovan. Jag behöll den ett par år, skaffade t o m en reservdelsbil som fick släppa till lite bitar men bestämde mig sedan för att sälja den. Det här var innan bubblorna var lika heta som idag så till slut fick jag skänka bort den för att bli av med den, den hamnade i Viskan/Torpshammarstrakten någonstans.

Den andra bubblan var en udda fågel: en 1200 Standard från 1970. En riktig snikmodell som aldrig togs in i Sverige i ordinarie utbud om jag fattat rätt. Den var ett hopkok av gammalt och nytt: gamla stötfångarna, lackerade blinkershus, inga kromlister runt rutorna, nyare lyktor och fyrbultshjul, ingen tankmätare bara soppkran, ingen tutring i ratten och bara ett solskydd var några av konstigheterna. Bilen på bilderna var finskreggad och utställd på samma VW-träff som den ljusblå -68an.

Bakifrån stämmer det inte alls med vad man är van att se. Den korta motorluckan som kom -68 tillsammans med bakljus och stötfångare från äldre årsmodeller ger ett eget utseende. Motorn var dessutom den gamla 1200:an och det var 6V elsystem fast det var en sjuttiotalare!

Invändigt ser man låga ryggstöd utan nackstöd som på de gamla bilarna samt det simpla utförandet på instrumentbräda och ratt. Tyvärr har jag inga bra bilder på min egen som var likadan som denna fast vit. Pastellweiss hette kulören på VW-språk. Jag behöll den länge men tiden ville aldrig räcka till att börja med den och för tio år sedan gav jag upp, sålde av de reservdelar jag skaffat till den och skrotade resten.

Mer folkvagnsminnen kommer så småningom!