Småbilsfunderingar

Man kan tycka vad man vill om dagens bilar, jag kan själv ärligt medge att jag inte är fullt uppdaterad på dagens nyheter. Jag gör dock tappra försök att hänga med någotsånär genom att regelbundet läsa en av de tidningar som behandlar nya bilar och inte bara stoppa ner näsan i gammelbilstidningar. Då och då dyker det faktiskt upp nya bilar som får ögonbrynen att höjas på ett positivt sätt och då sätts en "tag" i hjärnan att en sådan kunde vara något för mig. En bil som i och för sig redan börjat bli gammal men som fortfarande får mig att haja till när jag ser en i trafiken är Audi A2, Audis försök att bygga en avancerad småbil med lite alternativt tänkande. Bl a så kunde ju inte motorhuven öppnas som på en konventionell bil, i stället kunde grillen fällas ner som en servicelucka så att oljor och andra vätskor kunde kontrolleras där. Aluminiumkaross och en burk punkaspray i stället för reservhjul var andra finesser. Den extremsnåla 3L-versionen med samma motor som VW Lupo hade t o m magnesiumfälgar och ratt i kompositmaterial! Jag hörde en gång en historia om att Audi själva hade sagt att A2 var deras tekniskt mest avancerade bil efter den stora A8, men att man inte kunde gå ut med det för att då skulle A3 och A4-ägare bli sura...


Compact driving tio år för tidigt - Audi fick lägga ner då den var för dyr och sålde för dåligt. Kanske en nylansering skulle funka nu?

Min mamma köpte en A2 när den var rätt ny, en silverfärgad med 1,4-liters bensinmotorn och körde den i några år utan större fel, fukt/imma i lyktinsatserna och en airbaglampa som vägrade slockna var väl de största problemen. Tyvärr fanns inte medel på kistbotten att köpa av henne den när hon skulle sälja och med barnvagnstransportbehov var det fel bil just då i alla fall. Annars hade jag gärna ställt undan en sådan i det där bilmuseet man skulle vilja ha men aldrig kommer att få, där skulle den få stå vid sidan av andra klassiska småbilar som t ex hundkojan och Citroën 2CV!

En Nolaskogsutflykt

stod på dagens planering. I morse kopplade jag en släpvagn efter bilen, toppade upp kaffetermosen, packade lite bullar samt tog med kompisen Bosse. Det var dags för sista resan till Lemesjö.

Det började redan för ett par år sedan då jag blev tipsad om en DS21IE Pallas -70 till salu i Trehörningsjötrakten, jag åkte och kikade på den och konstaterade att det var ett bra objekt men prismässigt betydligt utanför mina ramar. Jag kontaktade då Anders i Hudik som i flera år pratat om att han ville en fin DS Pallas och han slog till. Jag fick i uppdrag att hämta bilen, se över och besikta den.


Kaffestopp vid Dockstabaren på väg hem efter hämtningen.

Bilen hade sånär som motorhuven lackats om i originalkulör på åttiotalet, AC095 Gris Nacré, men saknade en del av Pallaslisterna. Skinninredningen var i ett väldigt fint skick. Lite mjukt i något domkraftsfäste men annars rostmässigt bra. Efter att ha fått nytt avgassystem, ett par nya däck och lite översyn med oljor och stift promenerade den igenom nålsögat med endast några bra att veta på protokollet.


Inbjudande lädersoffor och tjocka heltäckande mattor att glida in i.

Tyvärr började den gå orent och ryka svart efter någon veckas körning och bilen blev stående hela förra sommaren utan att Anders lyckades hitta felet. Som lök på laxen rasade garaget den stod i in av snötyngden i vintras så nu väntar lite plåtrenovering med byte av tak, huv och någon skärm dessutom...

En hel del delar följde också med, det tog flera resor med bil och släpvagn innan allt var bärgat och det sista följde med hem idag. Logen är nu tömd på Citroëndelar men en liten rundvandring avslöjade lite annat roligt som fortfarande göms därinne:


En Honda 125-kubikare från första halvan av sjuttiotalet. Tyvärr utan papper men kan nog säkert få tas om hand av någon hugad.


Ett antal mer eller mindre veteransnöskotrar, här Artic Panther från tidigt sjuttiotal.


Ett par traktorer lurar i mörkret, en Fordson Major och denna Super Major med frontlastare.

På vägen hem hade vi stämt träff med Lars i Övik som nyligen klivit in i DS-världen när han skaffade två paddor på en gång. Dels en mycket välbevarad ID21 Familiale -67 som förutom en översyn egentligen bara behöver nya däck, den var snuskigt rostfri. Förre ägaren hade dock varit ivrig med pensel och målarfärg så vill man komma tillbaka till ursprunget så krävs hellack både in- och utvändigt.


Originalfärgen var Carraravit med grått tak och baklucka. Familialens baksäte sitter nästan längst bak och framför sitter tre små uppfällbara stolar vilket gör att man kan ta sju passagerare. Var ganska populära som skolskjuts/taxi.

Det andra är en ID19 -67 som däremot är ett större projekt, motorn stod på en lastpall för sig själv och det behöver svetsas en hel del i både bakparti och sidobalkar.


Renoveringsobjekt med längre tidsperspektiv.

Efter någon timmes prat om allt möjligt bilrelaterat vinkade vi hejdå till Lars grabb och rullade vidare söderut. Lite mat och sedan det sista ur kaffetermosen så klarade vi oss förbi Skule och hela vägen hem!