Lumparbilar

Någon vecka innan inryckning såldes den lagunblå V4an för att få en liten buffert att leva på under de femton magra beväringsmånaderna som hägrade. Behovet av ett transportmedel på helgerna då man var hemma kvarstod dock och sökandet efter något som var i princip gratis men ändå rullade påbörjades. Min Citroëntokige klasskompis nosade upp en GS Pallas -77 som var rostig ända upp till backspeglarna som vi hämtade i Fränsta. Generatorn laddade inte så det blev till att köra mörkt hem, naturligtvis var det poliskontroll i Stöde. Besiktningen hade visst gått ut också... Nåväl, efter uppvisande av ett nyskrivet inköpskvitto och en oskyldig uppsyn blev jag ivägsläppt med en bot och en tillsägelse att ha halvljuset tänt. Jag kom precis utom synhåll innan bilen dog... En tokresa fram och tillbaka drygt 60 mil på en kväll/natt till släkten i Leksand för att hämta en generator från en skrotbil så var laddningen fixad. Det blev tre månader med den bilen innan den lämnade hela avgassystemet efter sig på E4an vid Årskogen och jag började leta något annat. Egentligen var det nog ändå den bilen som fick upp mitt intresse för Citroën, GS är en av de roligaste bilar att köra som finns. Det är något svårdefinierbart som har med bilens balans och väghållning att göra som får mig att associera till mc-körning.


Likadan som den till vänster var det. Samma färg men i ett helt annat skick. Den på bilden, tagen vid ICCCR(stor internationell Citroënträff) i Chevetogne i Belgien 1998, hade visst gått 800 mil sedan ny...

Det första halvåret av tjänstgöringen i kronans kläder tillbringades i Stockholm och nästa lumparbil köpte jag hos en skum källarhandlare i Solna om jag minns rätt. Det var en Alfa Romeo Alfetta -75, också den med mer rost än plåt. Men den gick som den skulle. Alfasången är speciell och jag skulle nog ha torskat dit som "Alfisti" om bilen bara varit i lite bättre skick i övrigt. Plommonlila med fuskträ och ljus klädsel var jag i alla fall etta från rödljusen ett tag när två av mina gamla klasskompisar hade varsin BMW 323i som de gärna kappades med. Det gällde bara att släppa av innan vi kom upp över åttio, då hade Alfettan inte en suck längre...


Observera rosthålen vid vindrutehörnet, den enda anledningen att bilen ser blank ut är att det regnar...

När besiktningen löpt ut för Alfan var det dags att åter leta något annat. Denna gång fastnade jag för en SAAB igen. En 96a igen. Men en -66as tvåtaktare, inte en V4. En vit långnos med treförgasarmotorn som väckte Carlsson på taket-känslorna rejält. Aldrig har de små krokiga grusvägarna hemmavid känts så skojiga att köra med motorn på fullvarv ryckandes i rattkryckan mellan växlarna och med vänsterbroms genom böjarna. Vilket osökt får mig att minnas den där 65 Monte Carlon som jag fick gratis mot avhämtning ute på Alnön när jag var arton-nitton men aldrig hämtade. Suck.


BP Two Stroke Oil var den bästa att köra på av de jag provade. Rök minst i alla fall.

Till slut var det i alla fall dags att lämna in persedelpåsen för gott. En muckarbil skulle man ju ha så man kunde rycka ut med stil. Jag köpte en glasad 210, en duvblå Volvo Duett -66 av en civilanställd på I12 i Eksjö där den senare delen av lumpen tillbringats. När muck infunnit sig packade vi in oss ett gäng i Duetten och så bar det av norrut. När jag släppt av alla och skulle köra de sista trettio milen från Uppsala och norrut började det regna. Vid Månkarbo brann torkarmotorn upp. Som tur var kan man trä upp handen under instrumentbrädan och komma åt torkarlänkaget så de återstående tjugofem milen tillbringades så, framåtböjd över ratten, kisande över rattkanten genom rutan med vänsterhanden frenetiskt vevande. En praktisk bil var det, Duetten, det mäktes när det var flyttdags senare. Den sålde jag sedan till en välkänd karikatyrkonstnär som använde den under flera år att dra runt på marknader med en liten husvagn kopplad efter där han ritade av både känd och okänd.


Absolut inte den jag hade, men samma årsmodell i alla fall!