En bubbla som vinterbil har sina fram- och baksidor. Den suveräna framkomligheten i snöföre kontra det ständiga skrapandet på insidan av vindrutan för att se något är bara ett par exempel på för och emot. Men självklart skulle man ju pröva och en 1200 -65 köptes på annons i lokaltidningen inför vintern -92.
Ögonlock, släta navkapslar och snobbringar samt kofångare med amerikabågar gav ett sympatiskt intryck utan att sticka ut åt något håll. I dag ska ju alla bubblor vara toksänkta och rätt extrema men tidigt nittiotal dög det här med!
Krom på ventilationsgallret, invändigt satt det bl a kromad växelspaksförlängare, det du! Lite bredare däck var det bak, 185:or om jag minns rätt. I vilket fall så orkade den lilla 1200-motorn inte få dem att spinna loss även på blankis så det gick lugnt och stilla till längs vägarna.
Här en 1300 -66 som jag räddade i samma veva, hade också kunnat bli något men fick gå den med då jag sålde -65:an till en kompis lillebrorsa. Han skulle ha den som förstabil och verkade kunna uppskatta den på rätt sätt. Döm om min förvåning när jag inte alltför lång tid senare hittade den röda stående i en trave på bilskroten redo för pressen, dessutom med alla attribut kvar! Inte ens ögonlocken hade man brytt sig om att behålla. Suck!
