Andra bilen - första "renoveringen"

Egentligen var den stackars Taunusen som jag hade som första bil helt fel för en gasglad artonåring med purfärskt körkort. Den borde ha gått till någon som uppskattade och tog vara på en tjugo år gammal, lågmilad enägarbil som t o m hade originaldiagonaldäcket med vit sida på reserven och dessutom tre st Marchal Fantastic 660 med knopp monterade på rad på främre stötfångaren. Efter en höst och vinter då Taunusen fick slita ont kunde jag byta upp mig till en SAAB 96 V4 -71 i färgen silvermink... SAAB:s fantasifulla namn på ljusgrå! Också den en relativt lågmilad tantkörd sak som trots det bättre gick ihop med fortåkaridolen Stig Blomqvists bakgrund. Det bar sig inte bättre än att jag rätt snart efter inköpet lyckades med konststycket att i snöföre göra misstag 1 A med framhjulsdrift: att släppa gasen vid fel tillfälle och sladda av vägen. Bakänden släppte taget när framhjulen började bromsa och efter några retursladdar var bilen på väg sidledes mot diket. Slumpen gjorde att precis där jag skulle åkt av var det en gårdsinfart. Dessutom hade gårdsägaren ca trettio sekunder innan jag kom kört ner sin Volvo 240 till infarten då han skulle skotta av gården. Så medans han gick tillbaka till snöslungan så smackade jag bakom ryggen på honom in med SAAB:ens vänstra framskärm i fronten på hans bil som snodde runt ett halvt varv samtidigt som stötfångare, grill, lyktor, batteri och kylare spreds runt omkring. SAAB:ens rotation fortsatte och efter fem eller sex varv stannade bilen i plogvallen längre bort. Den värsta smällen på min bil tog över hjulet, skärmen och främre dörrstolpen vilket är hårda delar på en V4, stolpen trycktes in en decimeter och framdörren flög upp men inte mycket mer hände. Jo, bilen fylldes av snö förstås då den roterade i plogvallen med öppen förardörr...

När det värsta lagt sig efter krocken knöts dörren fast med ett rep och jag körde hem. Efter några veckors deppande började planerna för bilen ta form. Skärm och dörr monterades av, a-stolpen skars bort från tröskel upp till rutan, en Porta-Power lånades och tröskeln trycktes ut till rätt läge. Bättre beg skärm och dörr skaffades på skroten samt en ny a-stolpe som svetsades på plats. På skroten stod en gammal OT-bil som jag än idag inte begriper varför jag inte försökte köpa loss komplett, men ifrån den köpte jag en "Amerika-front" med runda lyktor och grill. När allt var klart, lite rost i bakskärmar och hjulhus dessutom var svetsat, så slipade, spacklade och grundade jag bilen själv innan den lämnades till en bekants bekant som la en hyfsad garagelack på den. Jag var väldigt fötjust i SAAB:s färg "Lagunblå" så den fick det bli, backspeglar köptes till senare årsmodell och fönsterbågarna lackades svart som på de sista V4:orna. Biltemas Rally-tävlingsstötdämpare monterades och fjädringen styvades upp så det knappt gick att köra sakta på dålig väg längre, man var tvungen att flyga över hålen för att inte få njurarna där halsmandlarna skulle sitta...

Fräck bil och smärt yngling

Nu fick alla små grusvägar i grannskapet känna på racern, man körde helt utan vett och sans, det var nog tur att trafiken var gles... Efter ett år tog så det roliga slut, det var dags att rycka in i lumpen och SAAB:en såldes för att få loss lite välbehövliga pengar men innan dess skar bottenstocken i växellådan och jag fick byta den. Jag hade fått tag på en låda och rullade in i garaget, skruvade isär och ihop och rullade ut därifrån. Utan paus, rast eller matuppehåll. Det tog tretton timmar!

Det roligaste med växellådsbytet var nog när fadern skulle hjälpa mig släpa hem reservdelsbilen jag köpt för att ta lådan ur: bilen kopplades med kätting efter traktorn, sedan tog han på sig hörselskydden och körde iväg. Efter några km började ett fasligt oljud i framvagnen på den bogserade bilen som jag satt och rattade, det blev värre och värre tills helt plötsligt vänster framhjul bestämde sig för att lämna bilen och ta en egen tur, högt studsande ut på det snötäckta fältet vid sidan av vägen. Nu började jag desperat försöka få kontakt med traktorföraren samtidigt som jag försökte hålla bilen någorlunda mitt på vägen. Jag vevade ner rutan, skrek och tjoade, busvisslade, tutade med biltutan, försökte göra allt för att få kontakt. Av allt detta märkte farsan intet, möjligen att han sneglade i ögonvrån emellanåt att jag fortfarande följde med där bakom. Efter kanske ännu en km hade jag skrikit sönder min röst totalt. Då kom jag på att jag kunde blinka med helljuset! Till slut märkte fadern att något konstigt ändå pågick där bak och han stannade, hoppade ner från hytten, tittade på mig där jag satt knallröd i ansiktet och med paniken i blicken, sedan slog han sig för knäna och gapskrattade!!! -Äsch, sa han, har vi kommit såhär långt så är det lika bra vi fortsätter att dra hem den på bromsskivan, den ska ju ändå skrotas!!! Det hade han ju alldeles rätt i och resten av vägen såg jag till att försöka hålla bromsskivan vid sidan av hjulspåren där asfalten tittade fram, utan lät bromsoket/skivan glida på snön och isen så mycket det gick. Dagen efter åke jag tillbaka till separationspunkten och pulsade ut 150 meter i snön för att hämta hjulet...

Oljudsfri växellåda monterad.

Inslag av anglofili?

Små inslag av svenskt, tyskt och italienskt har funnits ibland de otaliga franska fordonen som passerat genom åren men det brittiska örikets produkter lyste med sin frånvaro fram till för något år sedan, förutom en Ford Thames pickup från 1963 som jag var delägare i under något år, men den bilen återkommer jag till.

Av en slump fick jag frågan om jag visste någon intresserad av en hundkoja. Efter en tids funderande bestämde jag mig för att denne någon var jag och efter en maratonkörning ensam med bil och trailer, 160 mil på 24 timmar, landade bilen till slut framför garaget för att sälla sig till de övriga renoveringsobjekten. Det är en Mini 1275 GT, en –75:a med Clubmanfronten. Kanske inte lika häftigt som en Cooper S t ex men ändå något av en rar ärta, av över 2 miljoner tillverkade Mini så var bara drygt 110 000 i detta utförande. Den har stått i en lada i norra Skåne i över tjugo år och får betecknas som bra rostmässigt, en ny framskärm, yttre tröskelbaljor, bakre sandplåt och lite ny plåt i hörnen nedanför vindrutan ska räcka. Inredningen är i mycket gott skick och bilen har bara rullat drygt 6 000 mil sedan ny. Maskinellt ska den vara bra. Färgen har med tanke på det övriga bilinnehavet det passande namnet Citron och kan närmast beskrivas som limegrön.

När bilen väl var lossad kom den då femårige sonen och inspekterade den. Efter att ha rundat kojan ett varv och kikat in genom bakrutan lutade han sig nonchalant emot den och utbrast ”En sån här behöver vi ha, pappa!”. Det har han aldrig sagt om någon annan bil…

Bruksbilsflottan

Består för närvarande av olika anledningar av flera Citroën XM - en bilmodell som inte lämnar mig ifred.

Efter att ha haft ett antal vilka jag svurit över lika mycket som jag njutit av dem så var det dags igen för ett par år sedan. Suget efter en XM Break hade växt igen, Blocketannonser kollades dagligen. Plötsligt dök en röd XM TD Break -96 upp för en löjligt liten peng inte alltför långt hemifrån. Drygt 27 600 mil på mätaren, påkostad en hel del men så hade ena fjäderbenet gett sig iväg upp med knäckt huv mm som påföljd. Ägaren hade då gett upp och ställt den i en snödriva tills vidare.
Jag åkte dit och besiktade objektet. Rostmässigt fräsch, i bagageutrymmet hade dock en medelstor kennel lämnat sina bomärken och hår till en halv kashmirrock. Ungarna i familjen hade levt rövare i baksätet, jag hittade bl a tuggummi, halvätna mögliga snabbmatsrester, kritor och tuschpennor. Ratten var det mest slitna jag sett i en XM, den hade t o m släppt och svampat till sig som gamla paddarattar brukar göra, sätena var mer bruna än grå i tyget...

Motorn gick som en klocka, övrig hydraulik fungerade felfritt. Glödgningen fungerade inte, vindrutetorkarna och spolningen var lika döda. Fram lös endast parkeringsljuset. Avgassystemet hängde löst, det var av framför bakre dämparen. Gasdämparna till motorhuven var slut likaså till bakluckan där en gammal hockeyklubba fungerade som stötta. Fram- och bakstötfångare lite småskadade och spräckta. Nya bromsskivor och klossar bak, nya klockor fram, kamrem bytt vid 24000 mil på Citroënverkstad. Elhissarna däremot fungerade båda!
Eftersom mekaniken verkade fräsch, inga tickande hydraullyftare eller nånting, slog jag till. Till frun sa jag att bilen var "i stort sett" körklar då hon hade varnat mig för att släpa hem ännu ett okörbart lik på gården. Jag inventerade hyllan med "bra-att-ha-grejor" till XM, vindrutetorkarmotor med mekanism, spolarmotor, fräsch ratt mm, mm låg bara och väntade på att få bli använt på någon bil. Det borde gå rätt snabbt att få bilen körduglig ändå, frugans hot om repressalier skulle nog gå att undvika.

Jag bestämde mig för att två nya fjäderbensfästen skulle gå in i kalkylen, bruksvärdet på en XM Break överstiger ändå försäljningsvärdet och den här bilen bestämde jag mig för att behålla ett längre tag. Att byta dem på plats var inte svårt, bara jobbigt då det naturligtvis var kolsvart, rejält kallt och stenhård skarsnö som man fick hacka bort runt bilen för att få loss den. Tack till Bosse för hjälp med ficklampshållning mm. En rejäl förkylning blev resultatet för egen del men även sådant går över. Hemfärden blev spännande, startgas för att få igång bilen, sedan 10 mil efter slaskig E14 och E4 utan fungerande torkare och med endast helljus som fungerade...


Nytt fjäderbensfäste monterat

När bilen kommit hem mekades febrilt ett tag. Gasdämpare till luckorna fixades, vindrutetorkarmekanism byttes, fjärr till c-låset ordnades. Avgassystemet svetsskarvades, lampor byttes, diverse dividutter och detaljer plockades ur glasslådorna på hyllan. En kompis i södra Sverige visade sig ha en huv i rätt färg som fraktades upp och byttes. En reservdelsbil hos Bosse fick bl a släppa ifrån sig glödgningsreläet. Invändig grovsanering med handskar på gjordes. Vänster fram hjullager visade sig glappa ca 5 mm i sidled så det fick bytas. Plötsligt slutade bilen vandra över vägen som en gammal Volvo... Halvhyfsade vinterdäck plockades fram ur gömmorna. Så kom besiktningsdagen, lite nervös är man ju alltid. Ett enda nedslag blev det, den löstagbara dragkroken hade jag inte hunnit kolla och den satt naturligtvis fast. Återbesöket någon vecka senare gick som en glans!

Sedan dess har bilen rullat närmare 5 000 mil och nu är det dags för en större mekinsats igen, närmast står kopplingsbyte, servosstyrningsbyte samt höger drivaxel på tur. Grejorna är redan skaffade och när det är gjort kommer det rapporter här i bloggen!


Efter städning och tvättning

Inte bara nostalgi men...

en hel del blir det. Innan jag föddes hade farsan ett par SAAB:ar, före de bilarna som första bil hade han en Fiat 1100, likadan som på bilden nedan. Den stod förresten kvar bakom ladan därhemma i många år till min och kusinernas förtjusning. Många timmar rattande och brummande på långa fantasiturer blev det i den.



De sex första åren av min barndom var vi dock utan bil, ekonomin tillät inte något sådant. Behövde något transporteras så ställde förhoppningsvis farfar eller morfar upp. Någon kamera fanns inte heller så en eller två gånger om år släpades man iväg till fotograf Andersson för att ta en bildserie som sedan samlades i en liten fotobok, olika färger på omslaget varje gång. Bilden nedan är tagen dagen innan min tvåårsdag, just denna gång hade jag fattat tycke för telefonluren. Förutom telefonen fanns det lite leksaker i fotoateljén, några träbilar och så den leksaken som skymtar fram längst ner till vänster. BILEN. Den ultimat åtråvärda PLÅTbilen. En Volvo PV444 med guldfärgat V i grillen som var min drömleksak i flera år. Ett år senare vägrade jag till och med att släppa den när vi skulle gå ifrån treårsfotograferingen. Jag skrek och grät och levde om, men inte fick jag ta med mig PV:n för det. Ännu som vuxen tycker jag fortfarande att just PV:n med guld-V:et i grillen är den allra snyggaste, 444 L har jag för mig beteckningen är.

Min första bil

Den första bil jag körde var vad jag kan minnas familjens Ford 17M Turnier -71. Jag fick som trettonåring vid några tillfällen köra de sista 200 metrarna längs byvägen fram till gården. Då vi bodde vid vägs ände var det utan risk för möten eller annat och jag hade ju redan kört traktor en del på ägorna.

När det var dags för att börja övningsköra fick jag köra min mors Fiat 128, på somrarna jobbade hon som provtagare så det blev närmare 500 mil längs landsvägar och småvägar innan jag anmälde mig till körskola och fick ta sex lektioner innan det var dags för uppkörning.

Då artonårsdagen närmade sig kikade man runt efter någon lämplig billig bil att börja med. Kompisens granne skulle sälja sin gamla Merca, en 250S -67. Läckert svart med röd inredning och vit ratt samt enorm oljetörst och utrostade framskärmar var vill ha-faktorn hög men då man fortfarande lyssnade till vad föräldrarna rådde så blev det ingen affär. Kompisen förresten, var Citroëntokig från barnsben, uppfödd i en padda, och försökte engagerat övertyga mig om fördelarna hos de där fula groteska tingestarna.

Inte heller blev det affär på en bubbla som fanns till salu hemmavid utan till slut så köpte jag bokhandlarens gamla Ford Taunus 12M -64. En likadan som på bilden fast röd.

Obotligt bil- och motorintresse

För min del har det alltid funnits där. Från start. Jag kunde redan vid två års ålder räkna upp de vanligaste bilmärkena. Småbilar var i stort sett det enda i leksaksväg som dög innan Lego och plastmodeller kom in i bilden. Bilar och flygplan ritade jag tusentals av i ritblocken samtidigt som jag försökte härma alla olika motorljud med fladdrande kinder och saliven sprutande. Började förutom serietidningar köpa Teknikens Värld och Colorod för veckopengarna när jag var i sjuårsåldern. Det udda är att ingen annan i familjen hade/har något speciellt motorintresse alls. Så det kan bli...

Lassenisses garage

Är min blog om mina motorrelaterade intressen, får se hur bra detta går!